BOUPPTECKNINGAR

I Ärfdabalken av år 1734 fastställdes att bouppteckningar skulle upprättas vid dödsfall. Anledningen var att 1/8 procent av behållningen i dödsboet skulle tillfalla fattigkassan och förmyndarekammaren. Ett fåtal äldre bouppteckningar från 1500- och 1600-talen har påträffats och dessa finns bland annat i Stockholms stadsarkiv.

Bouppteckningarna arkiverades vanligtvis vid de häradsrätter (på landsbygden) eller rådhusrätter (i städerna) där de lämnades in. Mellan 1734 och 1917 skulle bouppteckningar som upprättades efter adliga personer eller ledamöter av Svenska akademien lämnas in till hovrätten. Bouppteckningar efter personer som tillhört universitetsstaterna Uppsala eller Lund skulle lämnas in till respektive universitetsmyndighet.

Från 1669 skulle hemmet inventeras om det fanns omyndiga barn, så att deras rättigheter skyddades. Man kan därför hitta bouppteckningar även i kyrkoarkiven, som bilagor till vigselboken, eftersom bouppteckning måste uppvisas vid omgifte. Särskilda bouppteckningar upprättades i samband med urarva konkurser. Vid husfaderns död skulle ett skuldsatt dödsbo räddas så att änkan och barnen inte skulle stå på bar backe. Dessa bouppteckningar förvaras med konkursakterna.

I vanliga fall skulle bouppteckningarna lämnas in till rätten inom fyra månader efter dödsfallet. Men ofta följdes inte denna föreskrift och det finns exempel på dröjsmål ända upp till tio år.

I bouppteckningarna finns uppgifter om släktband och familjeförhållanden som kan vara nästan omöjliga att få fram på annat håll. Det kan anges att den avlidne ägt en brors- eller systerlott i fastighet på annan ort. Då kan man spåra anhöriga. Boet kan också ofta ha en fordran eller skuld till en namngiven släkting på annan ort.

Om det finns omyndiga barn räknades de ibland upp med åldern angiven och en morbror eller farbror utsågs till förmyndare. För gifta döttrar angavs makarna med namn. Om den avlidne inte hade några barn eller var ogift, ärvde syskonen. Ibland anges att gården ärvts från någon av makarnas föräldrar ett visst år eller att den köpts vid ett visst datum. Det kan vara en bra ingång i domboken. Arvsskifteshandlingar kan också finnas med.

I bouppteckningar från andra hälften av 1700-talet och till slutet av 1800-talet finns detaljerade uppgifter om den avlidnes lösegendom. Möbler som stolar, bord eller sängar förekommer ytterst sällan då dessa oftast var fast förankrade i väggar eller golv och därmed ansågs utgöra fast egendom. Men man kan få en mycket god bild av en familjs materiella standard och levnadsförhållanden.

För att upptas i bouppteckningen måste ett föremål ha haft ett visst värde. Föremål tillverkade på gården, som exempelvis träskor eller jordbruksredskap, kan vara utelämnade, men inköpta föremål finns alltid med. Uttryck som slitet, nött eller urmodigt behöver inte betyda att hemmet var fattigt. Man ville helt enkelt dra ner värdet på inventarierna för att minska avgifterna.

Enligt undersökningar som gjorts upprättades bouppteckningar efter runt 50 procent av de avlidna. Bouppteckningar efter de allra fattigaste saknas, eftersom kostnaden för uppteckningen inte kunde betalas. När tillgångar saknades inlämnades från mitten av 1700-talet fattigbevis till rätten. I dessa intygades dödsboets brist på tillgångar.

Arkivmaterial från häradsrätterna förvaras i dag i landsarkiven och rådhusrätternas material i stadsarkiven. Det finns ofta alfabetiska register över de personer som avlidit och som det finns bouppteckningar efter. Ibland kan man också söka på personer som omnämns i bouppteckningarna, till exempel barn eller förmyndare.

BOUPPTECKNINGAR

The Swedish Writers' Union