LINBEREDNING

Bråkningen var en rätt invecklad sak, som var ansträngande och krävde stor vana. Den föregicks dessutom av en hel del förberedelser. Man hade bland annat i regel vid varje gård en ”bråkehåla” som var runt en meter djup, en halv meter bred och en och en halv meter lång. På botten gjorde man upp en eld, som underhölls med bränntorv. Över hålens längdriktning lades fyra eller fem trästänger och på dessa utbreddes linhalm som genom elden uppvärmdes till lagom grad, dvs. den fick inte bränna händerna. Härigenom blev halmen ytterligare skör. Halmen erfordrade ständig tillsyn för att undvika brand.

Som hjälp vid bråkningen anmodades vanligen fyra eller fem kvinnor från granngårdarna och arbetet förlades alltid till någon torr och solig höstdag. Man började i regel tidigt på morgonen. Den person som skötte uppvärmningen fördelade också den varma linhalmen. Hon tog en bunt lin, lagom stor att hålla i vänstra handen, och överlämnade den till respektive deltagare, som med högra handen fattade bråkans båda lösa skivor, och mellan dessa och bråkans fasta käftar bråkades linhalmen sönder i så hög grad att det mesta av skalet föll bort.

Därmed var man färdig att övergå till klyftan. Detta verktyg hade mindre avstånd mellan de fasta käftarna, men arbetet utfördes på ungefär samma sätt som bråkningen. Det någorlunda rengjorda linet utbreddes på nytt över varmgropen och efter ytterligare uppvärmning delades nya knippen lin ut till deltagarna, som med klyftans hjälp sökte rengöra linet från resterande skal. Linet drogs genom klyftans käftar åter och åter ända tills man ansåg linet vara lagom rent. Bråknings- och klyftningsarbetet tog vanligen en hel dag. De linknippen som delades ut kallades efter genomgången klyftning för ”bruer”. Härmed var emellertid inte linberedningen färdig.