Linberedning

LINBEREDNING

 

av Carl Ryberg

 

För att tillgodose och utöka hemmens linneförråd odlades i äldre tid lin allmänt vid varje gård. Linet såddes i regel i maj – helst den 18 maj på Erik-dagen – och på så sätt torde benämningen ”hör-Erik” ha uppkommit. Linfröet skulle sås så tätt att det täckte åkerjorden, i motsats till matärter, som skulle sås så glest, att ”både får och lamm kunde få plats att ligga mellan varje ärta”.

Då linet frampå hösten var moget, rycktes plantorna upp för hand och bands i små nekar som i små travar ställdes upp till torkning. Varje planta hade sin fröboll som innehöll sex till åtta frön, som skulle tillvaratas för sådd påföljande år. Fröbollen – kneppen – avlägsnades från plantan genom avrepning i hörrepan.

Linhalmen skulle därefter ”rötas”, vilket skedde på en gräsmatta, där den utbreddes i ett tunt lager för att utsättas för solens och regnets inverkan. Efter några veckor blev halmen så skör, att den kunde brytas mellan händerna. Då var den färdig att tas upp för att genomgå nästa procedur som kallades för ”bråkning”.

Linberedning bråkning och klyftning

Bråkningen var en rätt invecklad sak, som var ansträngande och krävde stor vana. Den föregicks dessutom av en hel del förberedelser. Man hade bland annat i regel vid varje gård en ”bråkehåla” som var runt en meter djup, en halv meter bred och en och en halv meter lång. På botten gjorde man upp en eld, som underhölls med bränntorv. Över hålens längdriktning lades fyra eller fem trästänger och på dessa utbreddes linhalm som genom elden uppvärmdes till lagom grad, dvs. den fick inte bränna händerna. Härigenom blev halmen ytterligare skör. Halmen erfordrade ständig tillsyn för att undvika brand.

Som hjälp vid bråkningen anmodades vanligen fyra eller fem kvinnor från granngårdarna och arbetet förlades alltid till någon torr och solig höstdag. Man började i regel tidigt på morgonen. Den person som skötte uppvärmningen fördelade också den varma linhalmen. Hon tog en bunt lin, lagom stor att hålla i vänstra handen, och överlämnade den till respektive deltagare, som med högra handen fattade bråkans båda lösa skivor, och mellan dessa och bråkans fasta käftar bråkades linhalmen sönder i så hög grad att det mesta av skalet föll bort.

Därmed var man färdig att övergå till klyftan. Detta verktyg hade mindre avstånd mellan de fasta käftarna, men arbetet utfördes på ungefär samma sätt som bråkningen. Det någorlunda rengjorda linet utbreddes på nytt över varmgropen och efter ytterligare uppvärmning delades nya knippen lin ut till deltagarna, som med klyftans hjälp sökte rengöra linet från resterande skal. Linet drogs genom klyftans käftar åter och åter ända tills man ansåg linet vara lagom rent. Bråknings- och klyftningsarbetet tog vanligen en hel dag. De linknippen som delades ut kallades efter genomgången klyftning för ”bruer”. Härmed var emellertid inte linberedningen färdig.

Nästa procedur var häcklingen, som skedde på ett verktyg som kallades häckla. Häcklingen tillgick så att man tog de förutnämnda ”bruer” en för en och repade över häcklan. Allt löst linne – blånorna – stannade då kvar på häcklans andra sida och i handen fick man det rena linet. Blånorna och linet spanns sedan var för sig, men av det rena linet fick man det bästa lingarnet.

 

© 2019 ScandiText AB All Rights Reserved

CONTACT US


 

 

Daltorpsgatan 64, SE-412 73 Göteborg, Sweden

Tel. +46 (0)70 772 74 40

Email: info@scanditext.se