Mer om gamla redskap och bruksföremål

MER OM GAMLA REDSKAP OCH BRUKSFÖREMÅL

 

av Carl Ryberg

DRYCKESKANNA

Det var vanligen – ja, uteslutande – hembryggd dricka av malt eller humle som användes. Dryckeskannan fylldes med avsett innehåll, och då man skulle dricka lyftes kannan upp. Genom handtaget hade man borrat ett hål, som stod i förbindelse med kannans inre, och genom att föra handtaget mot munnen och sedan suga kunde man lätt och behändigt dricka sig otörstig. Förbindelsen genom hålet ner var både praktisk och någorlunda hygienisk. I varje fall var det hela sinnrikt uttänkt.

FLÅHACKA

Användes då man odlade upp eller som man sade på den tiden ”flådde” kala gräs- och ljungmarker till jord, som sedan efter ytterligare finfördelning kunde besås med säd. Det är ansenliga arealer av den åkerjord som nu är i bruk, som odlats på detta sätt. Arvodet till dagsverkaren utgick per ruta, det vill säga ett visst antal kvadratfamnar. En kvadratfamn utgjordes av 3x3 alnar. Dagsförtjänsten var inte stor.

HEMKVARN

Hur gammal denna kvarn är, är givetvis svårt att gissa, men förmodligen minst 200 år. Så mycket är säkert, att den en gång i tiden använts för att mala råg eller korn för familjens behov. Den övre stenen är både höjd- och sänkbar, och ju mer man sänkte stenen, desto finare blev mjölet. På samma gång blev dock kvarnen allt tyngre att dra och handkraft var ju den enda kraftmöjligheten på den tiden. Sedan kom ju kvarnar vid åar eller större bäckar, där vattenfallen bjöd på kraft av annat slag. Därmed var man också på väg mot en ny tid.

Vad man vid åsynen av denna gamla kvarn måste fråga sig är: Hur kunde man med hjälp av äldre tiders enkla primitiva verktyg arbeta ut kvarnstenar av denna typ och detta utseende och även anpassa den övre

HORNSKED

Skedar av denna typ har kommit från tillverkare i Småland, varifrån de sedan genom gårdfarihandlare försåldes landet runt. För mycket länge sedan använde man sig av träskedar när man skulle äta, men sedan kom man underfund med att man kunde göra skedar

stenens välvning efter understenens? Förmodligen tidsödande i högsta grad! Kvarnen användes också när husmor skulle mala fram innehållet i linets fröhus för att få linfrö till sådden, som vanligen skulle ske senast den 18 maj, på Erik-dagen. Av denna anledning kom uttrycket ”hör-Erik” att spridas i vissa landsändar, inte minst här i västra Sverige.

Kvarnar av denna typ och av denna ålder är mycket sällsynta nu för tiden, men utgör ett utmärkt bevis för gamla tiders möjligheter och uppfinningsförmåga. Det under malningen erhållna mjölet måste givetvis sållas genom ett lagom grovt såll för att på så sätt skilja bort skal. Först då fick man fram det lagom fina mjölet, som var lämpligt för användning vid bakningen.

av horn från kreatur. Det var många som fick sin försörjning genom detta hantverk. För att få hornet mjukt och smidigt då det skulle bearbetas, värmdes det upp i mycket varmt vatten. Därefter kunde det böjas, formas och bearbetas efter behag.

HÄCKLA

Redskap som användes vid linberedning. Efter bråkningen repades linbuntarna en för en över en häckla. Allt löst linne – blånorna – stannade då kvar på häcklan och i handen fick man det rena linet. Blånorna och linet spanns sedan var för sig, men av det rena linet fick man det bästa lingarnet.

HÄNGKUBBE

På knaggarna på denna kubbe upphängdes under sommartid väl saltade fläskskinkor och fläskkorvar på lämpligt ställe under taket på vinden. Där tog man sedan och skar ner, vad som behövdes för att äta. Det benämndes spikefläsk eller spikekorv och ansågs som mycket värdefull och närande mat.

KAFFEKVARN

Den är tillverkad av min farfar år 1855, som inristat detta årtal på lådans ena sida och även där med glödande järn inristat sina initialer J.A.S – Johannes Andersson. På den tiden fanns inga mekaniska kaffekvarnar. Kaffet skulle söndermalas i den djupa skåran under rullen, som framfördes med båda händerna. Det är många kilo kaffe som malts på kvarnen under de femtio år som min moder använde den.

KLAPPTRÄ eller BÖSTETRÄ

Efter lakning av tvättkläder användes detta trä som klappträ, då kläderna sköljdes i vatten – vanligen i åar, men i nödfall på annat sätt. Varje sköljerska hade sitt klappträ – oftast var namnets initialer inskurna så att var och en kände igen sitt. Liggande på knä vid åkanten och med en planka eller slät sten som underlag för plagget bearbetades detta oavlåtligt med klappträet, ända tills luten var bortsköljd. Var det en fyra eller fem sköljerskor, såsom ofta var fallet, och alla klappade på en gång uppstod ett ljud, som på visst sätt påminner om en kulspruta.

LAKESÅ

Lakesån placerades på trästolar då man lakade förr i tiden. Stortvätt eller lak skedde vanligen två gånger om året – vår och höst. När tvätterskorna ”skubbat” eller tvättat kläderna rena lades eller packades de ner i lakesån, som tidigare placerats på trästolen. Vanligen blev sån full till brädden med kläder. Dessa skulle på kvällen och långt fram på natten lakas, det vill säga man värmde upp lut till kokpunkten och hällde den sedan över kläderna i sån, där den fick verka medan nästa gryta kokades upp. Sen tappade man av den

lutmängd från sån, man tidigare öst på där. ”Tappen” slogs fast och ny kokande lut östes på. Med detta höll man på timme efter timme, ända tills man blev för trött och sömnig. Många gånger kom ungdomar från granngårdarna och hjälpte till och då blev det kaffe och fägnad. Detta kallades att gå på ”lakeschå”. På morgonen fick två eller tre man lyfta ut den tunga sån, som därefter per häst och vagn kördes till ån Nossan, i vars vatten kläderna sköljdes rena från lut. Det var då klappträna eller bösteträna kom till användning.

LYKTA

Mycket gammal lykta med behändig anordning för insättning av nytt ljus. Genom att vrida ljusstaken ett halvt varv lösgörs staken, så att utbyte av ljus kan äga rum. Staken sätts sedan in på nytt och vrides åter i rätt läge. Innan elen kom, var dessa lyktor av omistligt värde vid arbetssysslorna i ladugård och på loge under mörka höst- och vinterkvällar.

LÖVHACKA

Användes i stället för yxa, då man i äldre tider bärgade löv från träden att användas mest för fåren under vintern. Höskörden var nämligen liten, eftersom den odlade arealen på den tiden var ringa och därför behövde foderförrådet utökas. Lövfodret var mycket närande om ej likvärdigt med hö.

Lövskörden gick så till att man fällde några hela träd, vanligen aspar, som ansågs ha det mest näringsrika lövet. När trädet låg på marken började man med lövknivens hjälp hugga loss grenar av en till en och en halv meters längd, som sedan bands ihop till kärvar. Även banden gjordes av klara klena granklykor, som träddes i varandra med de tunnaste grenarna utåt. Dessa vreds sedan tillsamman i en knut, som sedan stoppades under själva bandet för att göra kärven hållbar.

Kärvarna fördes så till en loge eller lada där de under tak och i korsdrag fick stå till lövet var torrt. Sedan plockades kärvarna upp på ett ränne, varifrån man sedan under vinterns lopp dagligen tog två eller tre kärvar som lades i foderkrubban, där fåren på en kort stund plockade bort vartenda löv i kärven. Lövfodret var näringsrikt och blev ett gott tillskott till det vanliga fodret. I och med det mera intensiva jordbruket ökades också höskördarna, varför lövskörden undan för undan blev överflödig.

Under första världskriget 1914–1918 med flera dåliga skördeår, skördades inte bara löv utan även ljung från utmarkerna och vass från sjöar och åar som nödfoder åt djuren. Massor av cellulosa-foder som inköptes säckvis, kom också till användning och räddade flera besättningar från nödslakt.

MATTINA

I denna lades bröd, smör eller annan mat som erfordrades till folket, som sommartid arbetade på gården borta från hemmet. Det kunde vara åtta till tio personer, som under havreskörden mejade och band nekar, och alla behövde rikligt med mat. På kvällarna, när mattinan åter kom hem, var den i regel tom.

OSTFORM

Användes i gamla tider, när man ystade ost. Då mjölken efter tillsats av ostlöpe ”skurit sig” och började övergå till ost, samlades ostmassan med händerna och placerades i formen, där den trycktes ihop genom lämplig bearbetning med händerna. Den vassle, som därvid uppkom, rann ut genom bottenhållet, varefter osten fick ligga och mogna och torka.

PRÄGEL eller SLAGA

Redskapet användes i slutet av 1800-talet vid tröskning av råg och havre. Det fanns inga tröskverk på den tiden – inte ens så kallade dragverk, det vill säga små tröskverk med kugghjul som grep in i en cylinder, försedd med järnstift. Då nekarna matades in mot den roterande cylindern tröskades kornen ner.

Enda alternativet till präglingen var den så kallade böstningen. Man tog en nek under armen och ”böstade” eller slog den mot logbacken eller ännu bättre mot en ”böstegrind” ända till dess sädeskornen släppte strået och föll ner på logen.

Vid präglingen utbreddes nekar på loggolvet till ett lagom tjockt lager och sedan fick tröskekarlarna fatta var sin prägel i dess längsta del, som utgjorde handtag, och med kortändan 

prägla eller slå mot grödan på logen. På så sätt höll man på en stund, varefter nekarna på golvet vändes och sedan fick undergå samma procedur på andra eller rättare sagt på den uppåt liggande sidan. Då skulle kornen vara urtröskade och ligga på logen. Nu bortfördes halmen med trätjugor, varpå kornen skulle rengöras från agnarna. Detta gick så till, att ”dråsen”, det vill säga hela kornmängden, fördes till logens ena ända. Sedan tog man en kastskovel – alltid av trä och lagom stor för en hand – och kastade hela dråsen, skovel efter skovel, från logens ena ända till den andra. Agnarna som var lättast föll då ner närmast den kastande, under det de riktiga kornen som var tyngre slungades längst bort mot logens andra ända. På så sätt fick man säden ren.

SKÄRA

Den användes under skördetid, då säden skulle mejas. Det var före liarnas tid. Proceduren gick till så, att man med vänstra handen tog så många strån som möjligt, kvarhöll detta grepp och med skäran i höger hand skar av stråknippet vid markytan. Detta lades sedan som i en hög tills neken var full. Det tog sin tid, men på den tiden hade man gott om folk och gott om tid.

SMÖRKÄRNA

I regel kärnades smör en gång i veckan i hemmen. Man använde då en smörkärna som bestod av ett runt, högt och smalt träkärl. Vanligtvis var det laggat, det vill säga att väggarna bestod av raka något kupiga stavar som hölls samman utvändigt med band av trä eller metall placerade i en skåra i bottnen. Inuti fanns en trästav med en trissa eller ett träkors som fördes upp och ner. Man fyllde kärnan till runt en tredjedel med grädde och stötte sedan med staven. Grädden kördes upp och ner genom hålen i trissan eller på sidan av korset och blev så småningom smör.

STICKEKÄRING

I äldre tider var det ont om ljus och fotogen, som dessutom var dyra att köpa. I stället fick man vid arbetet under de långa vinterkvällarna använda sig av eldskenet från den öppna spisen eller också anlita trästickor, som antändes och gav en viss belysning. Där det fanns barn, fick ett av dessa hålla den tända stickan, tills den var utbränd. I annat fall använde man sig av en stickekäring som hjälpmedel, där trästickan sattes fast i en av klämmorna och där fick brinna nästan till slut. Men dessförinnan tändes den andra

stickan, och medan den brann sattes en ny sticka i den andra klämman för att vara färdig till ny tändning.

Förr i världen var det ont om tändstickor, och därför fick man många gånger använda sig av flinta och fnöske för att ”slå eld”. Det hände ibland att om elden slocknat, så gick man till den granne som hade eld i sin spis och ”lånade eld”. Denna utgjordes av eldglöd, som man bar i en träsko mellan stugorna, för att på så sätt förebygga att eldgnistor skulle flyga bort och förorsaka eldsvåda.

STÄVA

Sådana kärl fanns förr i tiden i varje gård. I brist på plåtkärl tillverkade snickare dessa eller liknande stävar, som kallades för laggkärl och krävde stor yrkesskicklighet. Användes vanligen då man skulle utfordra kalvar och ungdjur med mjölk.

SÅSKÄPPA

Före såmaskinernas tid utfördes all sådd med hand. Man bar den med utsädet fyllda skäppan framför sig och höll den uppe mot vänster hand, varefter man kastade ut säden med höger hand. Man kunde också så med båda händerna, men då måste man ha en skäppa av annan typ, som bar med korsremmar. Efter sådden myllades kornen med harv, som drogs av en eller två hästar. Sådden betecknades som en konst, som inte alla hade så lätt att klara. Kornen skulle kastas så att de beskrev en båge både framåt och uppåt i luften. Då föll utsädet jämnast på åkern.

Detalj på såskäppan

TRÄPLOG

Den användes i slutet av 1800-talet och även några år in på 1900-talet innan järnplogarna kom. Dessa var helt av järn. Som dragare av träplogar användes antingen oxar eller hästar. I stenig jord var de utsatta för hårda påfrestningar och gick lätt sönder.

Den långa spannstången angjordes i oxarnas ok, som gav lämplig draghöjd, och styrdes med en hand. Med vänster hand häll man tömmen. Man lägger särskilt märke till den naturligt växta kröken, från vilken spannstången utgår. En sådan krök kunde inte köras sönder i motsats till en som man förfärdigat själv för hand. Då krokens underdel var utsliten fick man snickra till en ny och passa in i det rätta läget.

TRÄTJUGA

Trehornad trätjuga utväxt på naturligt sätt. Dessa verktyg var förr i tiden mycket vanliga och användes för att häva hö eller halm vid tröskning. De fyllde sin uppgift då, men skulle säkert inte godkännas som arbetsredskap nuförtiden, då smidiga och lätta järngafflar finns att tillgå.

TÄCKRAKA eller SKYTTEL

En täckraka eller skyttel användes förr i tiden då man skulle täcka tak med halm. Halmen utbreddes i jämna lager på taket och kvarhölls där med långa träspröt, då halmen ytterligare jämnades med en så kallad täckraka. För att få sprötet fastbundet med de underliggande träskalmarna stack man igenom halmen med den med tråd fullnystade skytteln, som på takets undersida togs emot av den därvarande medhjälparen, som åter stack upp skytteln till den person, som svarade för ytterarbetet. Denne tog så de båda trådändorna, tryckte ned sprötet så hårt som möjligt och vred om tråden till en knut. Gjordes detta jobb ordentligt, blev det fasta och hållbara tak, som kunde fungera fyrtio till femtio år utan någon större tillsyn. Före järntråden användes vridna vidjor att fästa träspröten.

 

© 2019 ScandiText AB All Rights Reserved

CONTACT US

 

 

Daltorpsgatan 64, SE-412 73 Göteborg, Sweden

Tel. +46 (0)70 772 74 40

Email: info@scanditext.se